Kapitel 2 - Lycka, roten till besvär?

Det fanns en gång en väldigt invecklad och sofistikerad tanke bakom en titel på ett blogginlägg, men när skrivandet väl påbörjades så tappades tanketråden omgående. Titeln fick istället förbli jävla random och utan att knyta an till själva brödtexten överhuvudtaget.

Nu idag har jag börjat ana hur jävla kämpig denna sommar,  vår, kommer vara att hålla nykter.
På sommaren ska man släppa loss, leva rövare, röja runt och bara släppa alla sina sorger och besvär.
Tidigare idag. när jag var ute på min strapats, så kunde jag inte låta bli att bli galet sugen på en skummande öl i en park någonstans.

Det kommer att bli tungt...

Aldrig mer?
Det är jävligt tungt att tänka i dom banorna.
Förmodligen så är riktlinjen "Ta en dag i taget" ursprungen sådana tankar.

Den oförklarliga energin jag upplevde förut har ännu inte flytt mig och det börjar nästan kännas lite besvärligt med så mycket spritt i kroppen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bokstavligt talat, och inte som någon clichéartad metafor.
Vad fan ska jag göra av mig själv?

Jag sitter och överväger om den tid av klarhet man välsignas med under en nattlig strapats är värd den kyla och mörker jag skymtar genom fönsterglaset.

Tidigare fick jag en självförtroendeboost.
En kvinna fick mig att fundera över hur många damer jag älskat, och som uppskattat min närhet.
Hon frågade mig om jag verkligen trodde att jag haft sådana framgångar om jag inte var vacker.
När jag i dessa tankar fann mig oförmögen att komma fram till ett tillfredsställande, slutgiltigt antal, så slogs jag av en känsla av fullständig awesomeness. En känsla av att vara speciell och unik... så'nt där skit som Jante inte tillåter men som är fan så behövligt ibland.

Patetiskt, men som sagt; Det tjänade ett positivt syfte.

Tack och hej, ligg med mig?
-Danny