"How irreparably changed my life has become. It's always the last day of summer and I've been left out in the cold with no door to get back in. I've had more than my share of poignant moments. Life passes most people by while they're making grand plans for it. Throughout my lifetime, I've left pieces of my heart here and there. And now, there's almost not enough to stay alive. But I force a smile, knowing that my ambition far exceeded my talent. There are no more white horses or pretty ladies at my door."
Nu är depressionen med sitt uppsving och nyfunna styrka ännu en gång redo att ge mig ett nedsving, och den är verkligen noga att betona sin återkomst med rejäl jävla ångest och allmänna olustigheter.
Jag vet egentligen inte vad jag tänker, vill eller funderar just nu, utan allt är bara en enda odefinierbar sörja av skit. Ni vet som de där bilderna man har sett ifrån någon dokumentär om hur avloppsvattnet renas. Fekalier överallt.
Massvis med grubbel, känslor, och allt. Alldeles för mycket, simultant, för att jag ska kunna sätta fingret på kontentan av det hela.. men eftersom majoriteten av denna sörja är negativ så resulterar det bara i en allmän känsla av extremt illamående.
Jag känner mig sjuk, varenda jävla cell i min kropp känns infekterad av näst intill outhärdlig nedstämdhet, och det verkar vara en fullkomligt ouppnåelig ambition att i själen få ana ett uns av lugn, ro eller sinnesfrid.
Jag är stel och helt jävla slut. Kroppen är spänd som en gitarrsträng och jag stressar så jag skakar, över något, vad som helst, allt och inget.
Massvis med grubbel, känslor, och allt. Alldeles för mycket, simultant, för att jag ska kunna sätta fingret på kontentan av det hela.. men eftersom majoriteten av denna sörja är negativ så resulterar det bara i en allmän känsla av extremt illamående.
Jag känner mig sjuk, varenda jävla cell i min kropp känns infekterad av näst intill outhärdlig nedstämdhet, och det verkar vara en fullkomligt ouppnåelig ambition att i själen få ana ett uns av lugn, ro eller sinnesfrid.
Jag är stel och helt jävla slut. Kroppen är spänd som en gitarrsträng och jag stressar så jag skakar, över något, vad som helst, allt och inget.
För övrigt så är fotfästet i den "riktiga" världen och tillvaron sedan länge totalt förlorad och jag försöker desperat hålla fast vid de fjuttiga små kontakter som återstår... men det känns som att allt för många broar redan bränts, eller i forsen bara eroderat till en obrukbar grushög.
Livet har så jävla mycket mer att erbjuda, jag förtjänar sådana enorma mängder lycka. Men jag vet för fan inte hur jag ska fånga den....
Vägarna ut är lätta som fan att hitta och enkla att bruka, om jag bara hade modet. Vägen in är hur jävla dold och snårig som helst.
Vägarna ut är lätta som fan att hitta och enkla att bruka, om jag bara hade modet. Vägen in är hur jävla dold och snårig som helst.
Allt jag älskat försvinner, sakta men säkert.
Det finns inte mycket kärlek eller livsglädje kvar nu.
Det finns inte mycket kärlek eller livsglädje kvar nu.
Isolationen är snart fullständig.
Fuck off,
-Danny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar