Kapitel 8 - Throughout my lifetime, I've left pieces of my heart here and there.

"How irreparably changed my life has become. It's always the last day of summer and I've been left out in the cold with no door to get back in. I've had more than my share of poignant moments. Life passes most people by while they're making grand plans for it. Throughout my lifetime, I've left pieces of my heart here and there. And now, there's almost not enough to stay alive. But I force a smile, knowing that my ambition far exceeded my talent. There are no more white horses or pretty ladies at my door."

Nu är depressionen med sitt uppsving och nyfunna styrka ännu en gång redo att ge mig ett nedsving, och den är verkligen noga att betona sin återkomst med rejäl jävla ångest och allmänna olustigheter.

Jag vet egentligen inte vad jag tänker, vill eller funderar just nu, utan allt är bara en enda odefinierbar sörja av skit. Ni vet som de där bilderna man har sett ifrån någon dokumentär om hur avloppsvattnet renas. Fekalier överallt.
Massvis med grubbel, känslor, och allt. Alldeles för mycket, simultant, för att jag ska kunna sätta fingret på kontentan av det hela.. men eftersom majoriteten av denna sörja är negativ så resulterar det bara i en allmän känsla av extremt illamående.
Jag känner mig sjuk, varenda jävla cell i min kropp känns infekterad av näst intill outhärdlig nedstämdhet, och det verkar vara en fullkomligt ouppnåelig ambition att i själen få ana ett uns av lugn, ro eller sinnesfrid.
Jag är stel och helt jävla slut. Kroppen är spänd som en gitarrsträng och jag stressar så jag skakar, över något, vad som helst, allt och inget.

För övrigt så är fotfästet i den "riktiga" världen och tillvaron sedan länge totalt förlorad och jag försöker desperat hålla fast vid de fjuttiga små kontakter som återstår... men det känns som att allt för många broar redan bränts, eller i forsen bara eroderat till en obrukbar grushög.

Livet har så jävla mycket mer att erbjuda, jag förtjänar sådana enorma mängder lycka. Men jag vet för fan inte hur jag ska fånga den....

Vägarna ut är lätta som fan att hitta och enkla att bruka, om jag bara hade modet. Vägen in är hur jävla dold och snårig som helst.

Allt jag älskat försvinner, sakta men säkert.
Det finns inte mycket kärlek eller livsglädje kvar nu.

Isolationen är snart fullständig.

Fuck off,

-Danny

Kapitel 7 - Fråga mig inte

Observing the world through some shadowy veil
Failing to focus, discern some detail
We watch, without seeing the cogs nor the wheels
Absent a guide, tumbling head over heels


Here we will linger, till the tiniest shiver,
in every string of our beeings has seized to exist
Scouring the void for some thing to deliver
a sensation of comfort, a light in the mist


Indifferently chasing our meaningless goals
Mentally numb we're neglecting our souls
Contented not knowing what's missing and hidden
To fathom the fringe is forever forbidden

Kapitel 6 - Solskyddsfaktor, Pauline.

"If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now."

Jag fick i uppgift att skriva en dikt, men jag är ingen poet.

Iallafall hade jag alldeles för lite tid för att hinna fuska ihop något tillräckligt gott, så istället så dedikerar jag hela det här inlägget till dig, Pauline.

Jag tänker citera väldigt mycket ifrån en väldigt inspirerande text kallad;

"Advice, like youth, probably just wasted on the young",
skriven av Mary Schmich. Texten i sin helhet finns på nedanstående länk;
http://www.chicagotribune.com/news/columnists/chi-schmich-sunscreen-column,0,4054576.column.
Den finns även i form av en sång av Baz Luhrman för er som behöver lite mer underhållning än enkel text.
Video: http://www.youtube.com/watch?v=sTJ7AzBIJoI


Jag kan erkänna mig besegrad när någon redan har uttryckt hur en härlig inställning till livet ska se ut,
så varför inte använda någon annans text till att förstärka sin egen?


I en tid som jag ej längre minns så sade en äldre herre till mig "Daniel, jag önskar att jag fortfarande hade det du idag besitter".
Eftersom jag aldrig har varit särskilt fager så antar jag att gubben syftade på min generella ungdom och inte på min iögonfallande skönhet.

I min blåögdhet förstod jag inte alls vad som var så speciellt med min ungdom.

Vi är alla naiva människor.
Det är svårt att se vad vi har förrän det har undflytt oss.
Det går inte att omfamna det man känner när man aldrig känt något annat, men jag tror att jag nu äntligen börjat ana ett litet uns av vad karln menade.

"Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine."

Vi färdas fort i den fjärde dimensionen.

Olika ansvar och livsprojekt löser av varandra.
Dagarna flyger ofta förbi, lika snabbt som sekundvisaren snurrar runt en urtavla.
Iallafall är det så när man ser tillbaks på det man har bakom sig.

Arbetsdagen som du har framför sig, känns som att den aldrig kommer ta slut.
När det blir helg, om du ser tillbaks på arbetsveckan som gått, så tycks den ha susat förbi i ett naffs.

Det sägs allt för ofta att varje dag ska levas som ens sista.
Det är en jävligt deprimerande och inte särskilt givande utgångspunkt i vardagen.
Lev istället varje dag som om det vore din första, allt är nytt, ingen vet vad dagen kommer att föra med sig eller vilka möjligheter som står runt hörnet.

Varje dag kan vara en början.

Var inte bitter.
Ångra inte dina misstag utan se till att göra fler.
Det är förvånande hur mycket du kommer undan med när du är ung.

Det du kommer att ångra är inte misstagen du gjorde utan dom chanser du aldrig vågade ta.

Smile.
De ansiktsuttryck du ofta har under livet kommer vara dom som speglas i dina rynkor när du blir gammal.
För rynkig, det hoppas jag att du blir. Det går inte att undkomma och det blir vi alla, som får leva så länge.
Låt ditt ansikte utstråla lycka, värme.

"Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.

Do one thing every day that scares you."

Låt dina drömmar vara orealistiska.
Det är omöjligheten i att fullända sina drömmar som gör dem motiverade.
Det är mänskligt att tappa intresset för det du en gång strävade efter när du väl har det i din hand.

Orealistiska drömmar, omöjliga att fullända, det är dem som är de hållbara.

Prova på mycket.
Även om du tror dig ha en uppfattning om vad du vill, eller inte vill, eller kanske vill, så är det omöjligt att ha en uppfattning om något nytt förrän du har provat det.

Du kanske kommer finna ditt livs lyckligaste tid på en oljerigg utanför norges kust eller som hjälparbetare i zimbabwe.

"Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't."

En guide till ditt liv, en instruktionsbok på femtio sidor för hur ditt liv ska levas till sitt fullaste.

Lagom tjock för att man ska orka läsa den.

Knepet till hur man får ut det mesta av varje given situation.

Det skulle vara en bestseller.

Var försiktig att inte försaka dig själv för att göra andra till lags.

Ditt liv är till för att bekräfta dig, din vilja och ditt ego.

"Be careful whose advice you buy,
but, be patient with those who supply it.

Advice is a form of nostalgia,
dispensing it is a way of fishing the past from the disposal,

wiping it off, painting over the ugly parts
and recycling it for more than it’s worth.

Kröka.

Men konsumera ansvarsfullt.

Använd den för att förhöja ett rus.
Lita aldrig på den i vardagen, att den ska ge dig något du inte redan besitter,
eller som en livlina att dra dig upp ur dynga.

But trust me, on the sunscreen..."

Grattis förresten.

Förresten så har jag idag blivit väldigt frustrerad. Det är egentligen konstigt att jag inte har mer tålamod, men det verkar som att mitt undermedvetna anser att allt som är enkelt och lätt för mig också ska vara det för andra. Min kära mamma, som jag älskar, har skaffat sig en bärbar dator.

Ja! Verkligen jättebra att du har en dator mamma, och jag hjälper dig hemskt gärna med att optimera det åbäket med olika sorters programvara och finurligheter som ska hjälpa till.
Men förlåt, jag blir bara så frustrerad ibland, och det är verkligen inte ditt fel, så jag hoppas att du inte tar illa upp.
Jag tror inte riktigt att det är mitt fel heller eftersom det bara är mitt humör som helt plötsligt slår bakut och tycker att det där med hjälpsamhet, det är fan det mest värdelösa och överskattade som finns här i världen.

Men imorgon kan vi ta nya tag igen.
Jag ska undersöka lite andra möjligheter. :)

Lev väl, kamrater,
-Danny

Kapitel 5 - Was bouncing around, woke up with strangers.

The title refers to something funny I found while reading through a three year old blog of mine.
It's really hard to even imagine what a totally different place I was in back then. It's so hard that my memory needs a whole lot of tweaking and kicking in that "special spot", for me to be able to put the pieces back together, and remember what was going on at that particular moment.

Almost every post is about me going out drinking or beeing hung over.
Me beeing depressed because I'm drunk or beeing frustrated because I'm sober.

A whole lot of women :/

At some point in my life I decided it'd be a good idea to let the walls around my feelings crumble and fall. I let my feelings run rampant. I gave my hormones total control of my thought patterns. I left them completely unchecked, unchallenged.
This in turn blessed me with a whole lot of infantile love, but also damned me to an existence filled with worry and doubt. And considering my lack of self-esteem it was mostly doubting myself.

I've almost never been with a girl I didn't love.

It's kind of educational though.
In almost every post read I see all these tendencies, all the little seeds about to grow into something hideous.
All these moments in life, meant to be taken as examples of how not to live.
I'll do my best to draw knowledge from this insight.

Reading through all of these old texts that I've written I feel like a fucking detective. Backtracking on the road that has lead me to this existence, devoid of all self value and respect.
It seems that even back then I had doubts about my drinking habits beeing up to no good.

The following text is quoted from an old blog post.
From a time where I was unrecognizably drunk at least six days a week;

"I'm once more falling asleep on this god forsaken sofa, trying to tell myself that tomorrow, everything will be OK.. Of course, I get to be a little hung over, but still. You always have to keep up appearances and pretend you're emotionally stable.. Fucking reality.

Once more I've tried telling myself that it'll help to hang with some friends and get yourself drunk of your ass. But hell, all alcohol brings is emotional lability and discontent.

I really don't know what to do."

But now I know... Just stay fucking sober, Danny.
Days like today it's a total nightmare though. When wherever I look I hear of people going out enjoying themselves and eachother. I could do with some enjoyment of others right now. ;D

How am I supposed to stand the company of people that I in most cases despise, without beeing drunk?
I can barely stand the company of myself, without beeing shitfaced, unable to discern all of the things that makes me feel uneasy.

It's odd how the memories of moments of emotional excitement or severe depression can come back to you, clear as day.
How you fumbled with yourself and the nervosity of your first sexual encounter, or the following lays for that matter. The soul consuming feelings of helplessness when a friend deserts you. How nothing in this cosmos can soothe the agony or stop the unrelenting attacks of tears when a loved one dies.

Feelings, I feel them again! In all of their unforgiving splendor!
They're feasting on my insides...

As you might've noticed I'm in a shitty mood today.
And if you're wondering why I'm writing in some kind of english all of a sudden, it's because I can, and felt like it.

Strawberry flavoured kisses,
-Danny

Kapitel 4 - Täckt under ett tjockt lager skit.

Det är då mina förhoppningar som är det, alltså täckta under ett tjockt lager vit skit.

Dagens väder har helt bestulit mig på ork och humör. Nu ska jag bara vara skitsurig och tråkig resten av dagen. :(

I och för sig så kan det tyckas vara väldigt blåögt att hoppas på vår i mitten av februari, men det är precis vad jag lyckades göra. Förhoppningar är lätta att ådra sig, men mycket svårare att bli av med... förän dom kvävs under två decimeter snö, det vill säga.

I förrgår var backen bar, barbacka... haha!
Det var solsken och konstant plusgrader, även på natten.
Så vem hoppades inte på att det nu skulle vara nog på eländet?
Istället får vi ytterligare en salva dynga. Tack!


I förrgår satt jag och slökikade på dumburken, jag tror det var något trist program såsom "Vem Vet Mest" eller dylikt, men lyckan fann mig!
Den fann mig i form av en trailer för The Pacific. En serie som jag tidigare helt hade missat.
Jag tyckte den verkade häftig, så helt utan research laddade jag ner hela skiten, 10 delar på cirkus en timma styck, och igår råkade jag fastna i ett maraton av denna underbara miniserie.

Det första jag såg var HBO-loggan, och tänkte "Hm. Dom gör bra skit!".
Det andra jag fick se var "Steven Spielberg", och tänkte "Hm.. HBO och Steven Spielberg. Det var väl dom som gjorde Band of Brothers?"
Det tredje jag såg var ett upplägg som helt verkade plagiera Band of Brothers, så jag var bara tvungen att undersöka det på IMDB, och ja. Självklart är det samma hjärnor som ligger bakom även detta mästerverk, men dom följer helt andra karaktärer i en helt annan del av andra världskriget.

Jag orkar inte recensera, men kolla på skiten... Rekommenderas dock ej för känsliga kikare.

Idag har jag ingen ork till att skriva något... så det får bli såhär.


Pusshej,
-Danny

Kapitel 3 - Hybris och könsbehåring.

När jag stod i duschen så slogs jag av tanken att skriva om könshår. Men jag skippar det.

Jag har här framför mig inte bara en kopp med mumsmumskaffe utan även en anteckninslapp.

En lapp, vilken som helst. En väldigt vit, fin och funktionabel lapp.

Tanken var att jag med hjälp av en penna skulle pryda denna funktionabla pappersbit med tänkvärt krimskrams och klotter.

Den funktionabla lappen började sitt öde som del av ett block som satt på väggen i köket. Ett stort block med måttet A5, men kvicktänkt och upplivad på det sätt som bara en överdos koffein kan liva upp en människa, så vek jag den ett par gånger på mitten för att den skulle få lagom mått för min ficka.

I min ficka blev den sällskapad av en penna.

En penna, vilken som helst. En väldigt gul, fin och funktionabel penna.

Morgonciggen hade med sina minusgrader och snövirvel förutspått en kylig dag så jag klädde mig varmt och gav mig ut i världen. Beväpnad med papper, penna och en hjärna, frenetiskt bearbetande sina eletriska impulser.

En hjärna, vilken som helst. En väldigt grå och rynkig men funktionabel hjärna.

Det blev två timmar idag med.

Just förut kände jag en väldig motivation till allting, men nu befarar jag att den har försvunnit.

Min anteckningslapp är iallafall helt fyllt av krumelurer. Ungefär som det såg ut på den gamla goda tiden, då jag jobbade på McDonalds. Efter varje avklarat skift satt jag på tunnelbanan hem och reflekterade. Tecknade ner mina reflektioner över observationer. Saker att begrunda.

Vad skrev jag då, undrar ni?

Mycket tankar. Ibland bara enstaka ord för att symbolisera en tanke jag slogs av. Den mänskliga hjärnan är oförmögen att glömma det ringaste ting men svårigheten med minnet är att lyckas plocka fram det man är ute efter, för oturligt nog så fungerar det inte som filsystemet i en dator.

Men det räcker ofta med ett ord, en mening, en bild eller annat sinnesintryck så kan man förflyttas i både tid och rum, ja till och med i andra dimensioner än dom mest uppenbara om man nu är så funtad.

Man kan bli påmind om en händelse man helt hade glömt och/eller förträngt och återuppleva det, inte exakt som det var utan mer eller mindre intensivt.

Minnet förvränger, och inte minst förvränger det smärta. Annars skulle nog inte en enda kvinna på detta vårt klot skaffa fler än en liten knodd.

Det är så jag använder mina anteckningar. Jag skriver ett ord, för att symbolisera en tanke. Det är som ett lösenord för att få tillgång till något mycket större.

Delar av det hela;

• Funderingar kring dåligt minne och vilka komplikationer och besvärligheter det kan orsaka.
• Att jag har för mycket tankar och anteckningar och borde dela det på flera inlägg. Kanske dedikera ett inlägg till tankarna, var och en, och försöka utforska dom lite närmare.
• Vilken rutt jag promenerade, för det är verkligen inte trivialt nonsens. Mycket viktigt.
• Populistiskt kändisskap. Hur, varför, vad som orsakar dess uppkomst och spridning.
• Lite allmänt trams om vad jag ska göra senare idag.
• Hybris, pretentioner och jantelagen.
• Impulskontroll, and lack thereof.
• Att mitt sinne för ansvar är det av en 13-åring.

Men inget av detta orkar jag närma mig, just i detta nu. Det var bara lösryckta funderingar.

En sak vill jag dock skriva av, nästan exakt så som jag antecknade det.

Funderingar.

Funderingar över alla själars sysslor och göromål, planer, öden, drömmar. Sittandes på en bänk vid sergels torg är detta vad som utgör mitt grubbel, en solig men kylig eftermiddag i februari. Blicken läser av min omgivning, strömmen av människor, ett sorl av ljud och bilder. En herre tittar stressat på sitt armbandsur och ger sig samtidigt på ett tafatt försök att knäppa sin rock för att skydda mot vinden. Jag spekulerar, han har nog bråttom till ett möte... eller ett tåg... eller ett tåg som ska transportera honom till ett möte.

En flock duvor som helt plötsligt får för sig att dom ska någon helt annanstans och uträtta något viktigt, skiter fullständigt i om han hinner i tid.

Dom har fullt upp med att samordna sökningsarbetet efter vilken minkpäls som ska få utgöra deras nästa toalett.

Att ha ens enda trubbel utgöras av oro om när man kommer att förtära sin nästa måltid, och i sin tur vad som anses vara den bästa avlastninsplatsen av den raffinerade slutprodukten,

det känns som en lagom bekymmer- och ansvarslös tillvaro.

Jag undrar om duvorna har något rekryteringskontor.

Prokreation är ju också viktigt.

"Without feelings, breath is just a clock ticking." -Equilibrium

Glädjen över att vara människa är betydlig när jag slås av tankar på hur olyckliga manliga sjöhästar måste vara, eller den längtan efter njutningsfullt samlag som den där Prot måste känna. (Kevin Spaceys karaktär i filmen K-Pax).

Snart ska jag bege mig till sollentuna, pappa och fika.

Trevliga tidsfördriv.

Cheerio,

-Danny

Kapitel 2 - Lycka, roten till besvär?

Det fanns en gång en väldigt invecklad och sofistikerad tanke bakom en titel på ett blogginlägg, men när skrivandet väl påbörjades så tappades tanketråden omgående. Titeln fick istället förbli jävla random och utan att knyta an till själva brödtexten överhuvudtaget.

Nu idag har jag börjat ana hur jävla kämpig denna sommar,  vår, kommer vara att hålla nykter.
På sommaren ska man släppa loss, leva rövare, röja runt och bara släppa alla sina sorger och besvär.
Tidigare idag. när jag var ute på min strapats, så kunde jag inte låta bli att bli galet sugen på en skummande öl i en park någonstans.

Det kommer att bli tungt...

Aldrig mer?
Det är jävligt tungt att tänka i dom banorna.
Förmodligen så är riktlinjen "Ta en dag i taget" ursprungen sådana tankar.

Den oförklarliga energin jag upplevde förut har ännu inte flytt mig och det börjar nästan kännas lite besvärligt med så mycket spritt i kroppen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bokstavligt talat, och inte som någon clichéartad metafor.
Vad fan ska jag göra av mig själv?

Jag sitter och överväger om den tid av klarhet man välsignas med under en nattlig strapats är värd den kyla och mörker jag skymtar genom fönsterglaset.

Tidigare fick jag en självförtroendeboost.
En kvinna fick mig att fundera över hur många damer jag älskat, och som uppskattat min närhet.
Hon frågade mig om jag verkligen trodde att jag haft sådana framgångar om jag inte var vacker.
När jag i dessa tankar fann mig oförmögen att komma fram till ett tillfredsställande, slutgiltigt antal, så slogs jag av en känsla av fullständig awesomeness. En känsla av att vara speciell och unik... så'nt där skit som Jante inte tillåter men som är fan så behövligt ibland.

Patetiskt, men som sagt; Det tjänade ett positivt syfte.

Tack och hej, ligg med mig?
-Danny

Kapitel 1 - Någon slags ljusning.

Det är varje år en lika förvånande känsla.
Känslan av ännu en gång känna liv och energi i sina solfärgätna lemmar.
Faschinerande att människan så fort kan tillvänjas en tillvaro att hon inte längre har minne hur omständigheterna en gång varit.

Det jag menar är förstås att man vänjer sig vid vinterns dystra uppsyn, med mörker, kyla och allt därtill. Man går in i någon slags dvala, helt fri från känslor och ork. En apati full av orkeslöshet...
Sen när nu våren står runt knuten så börjar man känna igen det, hur livet egentligen ska kännas, hur det en gång varit. Det spritter i hela kroppen och omständigheter känns på något underligt sätt mycket lättare att handskas med.

Jag har precis kommit hem efter en två timmar lång promenad i solsken och töväder, och jag måste säga att det är nog fan det härligaste jag har tagit mig för på ett halvår.

Nu ska jag halvera mitt kalori-intag och se till att nästla in mycket mer aktivitet i mitt vardagliga liv.
Det borde bli en nyttig daglig vana med den där promenaden... säger jag nu, när det är fint väder. Jag vet hur omöjligt jävla svårt det kommer bli att ta sig för den dagen det ösregnar.

Men...

Ännu en gång ska jag bli snygg. :D

Over and out,
-Danny

Prologue.

Vissa skulle kalla det för ointressant och tråkigt, men jag kallar det spartanskt och stilrent...
...och jag anses vara pessimisten.

Härmed påbörjas ett nytt kapitel i livet av en ung man, i herrens namn döpt till Daniel Karl Emanuel Nilsson, och eftersom nu allt som har med religion att göra ofrånkomligt leder något ohyggligt, så är detta fallet självklart inte ett undantag.

Gud, han är för övrigt en riktigt elak jävel som hatar att förlora.
Det är därför han alltid är på båda sidorna i alla väpnade konflikter.
(Togs ur någon film jag har tappat titeln på).

Det nya kaptilet är ju då förstås att jag anslutit mig till den enorma hop av människor som någon gång i sin existens tänkt tanken att plottra ner sina tankar på en interwebbsida för allmän beskådning.
Bloggandet, med andra ord.
Detta är ju då en blogg.

Det verkar vara en allmän riktlinje att det första inlägget man skriver i sin nya fina blogg ska innehålla massa meningslöst trams om vem man är, vad man gör, vad man vill, vad man inte vill, vad man kanske vill, vem man vill göra och på vilket sätt detta görandet ska ske, men jag tänker inte följa med strömmen, just i detta avseéndet, utan begränsa introduktionen till att bara skriva: "Hej".

Nej, nu ljög jag. Det kommer lite mer här nedanför.

Mitt sinne ter sig ofta trassligt och mycket av min tankekraft och lediga tid går åt till att försöka reda ut detta trasslet, en tråd i taget. Till att det som gömts i djungeln av mina synapser ska kunna beskådas som något lite mer konkret och definierbart.
Ibland lyckas jag med nöd och näppe, ibland lyckas jag inte alls och oftast är det nog bara jag själv som kan finna något slags förnuft i det jag tänker, och slutligen kräks ur mig här.

Eftersom skrivandet alltid har berikat mig med en gnutta självdistans och tillåtit mig att se mer objektivt på min verklighet, så ser jag detta som en slags terapi. Ett verktyg att användas till att föra mig närmare ett tillstånd där jag är mer tillfreds med min lott och besitter en högre grad av sinnesfrid.
Om sen någon annan kan finna nytta eller underhållning i att läsa det jag skriver så är det inte bara en bonus, det är dessutom jävligt konstigt! ;D

Men detta är då vad jag kommer bjuda på här; Många odefinierbara tankar om det som jag tycker är intressant, spännande, viktigt, lustigt, underhållande etcetera.
Så med andra ord så skiter jag i det som anses vara "inne" eller på tapeten, om jag inte finner det intressant eller givande.

Egocentrisk blogg med en nypa meningslöst skitsnack, here we go!

Yours sincerely,
-Danny