Det är varje år en lika förvånande känsla.
Känslan av ännu en gång känna liv och energi i sina solfärgätna lemmar.
Faschinerande att människan så fort kan tillvänjas en tillvaro att hon inte längre har minne hur omständigheterna en gång varit.
Det jag menar är förstås att man vänjer sig vid vinterns dystra uppsyn, med mörker, kyla och allt därtill. Man går in i någon slags dvala, helt fri från känslor och ork. En apati full av orkeslöshet...
Sen när nu våren står runt knuten så börjar man känna igen det, hur livet egentligen ska kännas, hur det en gång varit. Det spritter i hela kroppen och omständigheter känns på något underligt sätt mycket lättare att handskas med.
Jag har precis kommit hem efter en två timmar lång promenad i solsken och töväder, och jag måste säga att det är nog fan det härligaste jag har tagit mig för på ett halvår.
Nu ska jag halvera mitt kalori-intag och se till att nästla in mycket mer aktivitet i mitt vardagliga liv.
Det borde bli en nyttig daglig vana med den där promenaden... säger jag nu, när det är fint väder. Jag vet hur omöjligt jävla svårt det kommer bli att ta sig för den dagen det ösregnar.
Men...
Ännu en gång ska jag bli snygg. :D
Over and out,
-Danny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar